Föreningen Samvetet
Föreningen Samvetet
- hjälper hemlösa katter
till ett bättre liv

Pg 21 06 13-6
Swish 1232721694



Vi sponsrar Samvetet
kontinuerligt

Solskenshistorier

Vi har nu länge haft vår hemsida uppe där alla får lov att annonsera när de hittat en katt eller när de saknar sin egen katt. Vissa katter hittar hem igen, men en del finns efterlysta länge. Man undrar emellanåt vad som egentligen händer med alla de katter som försvinner från sina ägare. För trots att vi alla gör allt för att hitta kattens rätta ägare så lyckas vi inte alltid och måste då ta över ansvaret för katten. Här följer några historien om några av de katter som funnits under Upphittade eller Efterlysta.



Ängla

En liten katt, som till slut fick namnet Ängla, dök upp hos oss i Luthagen den 31/7 2010. Kom till vår altan trots att båda mina katter var ute. Hon var i gott skick men hungrig. Hon fick lite mat och sen stannade hon hos oss, boendes på vår altan i ca 1 vecka. Vi engagerade grannar i sökandet efter ägarna. Då katten saknade halsband, öronmärkning och chip så var det inte lätt att veta var hon hörde hemma eller om hon hade ett hem överhuvudtaget. Ingen av grannarna kände heller igen henne. Vi förstod dock att hon måste haft ett hem då hon var så otroligt tillgiven och orädd. Jag tog bilder på henne och satte in annons på samvetet.com, blocket och i UNT men inget napp. Jag tryckte upp bilder som jag satt runt området men ingen ringde. Till slut så satte jag upp en lapp på ICA Maxi, där rör sig ju mycket folk. Så till slut, den 8/8, ringde en familj som sett lappen på Maxi. "Vi tror att det kan vara vår katt Molly som försvann för ett år sedan", sa de. Lät ju helt otroligt i mina öron. Men de kom hit, lite osäkra på om det verkligen var hon. Men eftersom ingen annan gjort "anspråk" på kissen så tog de hem henne. Familjen hade nämligen en pudel hemma som varit väldigt bundis med katten, de brukade t.o.m gå på promenad ihop. Så de sa, "vi ser hur katten reagerar när hon träffar hunden. Och är det inte vår katt, så kan vi vara jourhem så länge". Med de orden så tog de lilla kissen och for hem. Dagen efter fick jag höra att katten hade betett sig som om den var hemma, strosat runt och kommit överens med hunden. De hade samma morgon gjort sin dagliga promenad tillsammans! "Det känns ofattbart, något som man bara läser om", skrev mamman i familjen till mig. "Hade det inte varit vår Molly så hade hon ju varit rädd för hunden!". Nu skulle de kastrera och id-märka sin lilla kisse :D
Härligt med ett lyckligt slut när vi precis hade gett upp hoppet!
mvh Maria Carlsson


Rossi

Rossi försvann från från vår sommarstuga en dag i maj 2007. Vi var helt förtvivlade och ropade och letade i flera dagar utan resultat. Då började vi sätta upp efterlysningar på stolpar, anslagstavlor, på webben - vi la även lappar i brevlådor. Totalt tror jag att vi satte upp eller delade ut ca 4 000 lappar, och täckte flera mils omkrets. Vi fick massor av tips, och åkte på vartenda ett. Under ett halvår var vi nog ute på ett tips om dagen, sedan ungefär ett i veckan. Ibland hittade vi en katt, ibland inte. Men Rossi var det aldrig. (Däremot hjälpte vi tre andra försvunna katter att hitta hem). Efter något år började vi tappa hoppet, och när två vintrar hade gått insåg vi att chansen att få se vår älskade vän igen inte var stor nog att hoppas på. Det var bland det värsta jag varit med om. För den som inte har en fyrfota vän kan det nog vara svårt att inse vilken sorg det är; både att mista sin vän men också det här att inte veta vad som har hänt?

Men så, efter 2,5 år, ringde en dam till min man och sa att hon hade hittat en katt som levde som vild/utekatt vid hennes gamla jobb. Där hade den varit i ca två år, och hon hade matat den och låtit den komma in i värmen då och då. För några månader sedan hade den blivit så tam att hon hade sett att den hade en id-märkning i örat. Hon ringde då till polisen, men de ville inte alls hjälpa till - "de hade inte tid att kolla sånt". Denna Underbara kvinna gav sig inte, utan tog då katten till veterinären, för att se om de kunde tyda märkningen, eller se om den var chipad. Tyvärr kunde inte heller de tyda märkningen, men hjälpte till gratis och var fantastiskt hjälpsamma. Tror ni att kvinnan gav upp? Nej, trots dålig datavana lyckades hon klura ut att det nog kunde vara en bengalkatt. Hon letade upp en bengalförening i området, och kontaktade dem. Visste de något om en försvunnen katt som såg ut lite som en bengal? Ja! Tack och lov hade de sett några av de 4 000 lapparna 2 år tidigare, men visste inte om de hade kvar någon! De lovade att leta och återkomma. En månad gick, så förra fredagen ringde de till Underbara kvinnan och berättade att NU hade de hittat en av lapparna, och gav henne våra kontaktuppgifter. När hon ringde oss vågade vi inte hoppas att det var Rossi. Vi hade åkt på så många tips där snälla människor var helt säkra på att de hittat just vår katt, men det var aldrig rätt. Men självklart åkte vi dit, en måndag morgon kl. åtta. Vi ropade och ropade, men katten dök inte upp!! Vi hade tagit med några bilder på Rossi, och när Underbara kvinnan såg dem ropade hon "Det ÄR han, jag är säker". Jag trodde hjärtat skulle stanna. Men katten var som sagt borta. Vi fick åka hem och kvinnan lovade att ringa om han dök upp igen. Det kändes som att livet sattes på Paus i väntan på att hon skulle ringa igen. Vad skulle vi göra om han inte dök upp? Men så, efter en sömnlös natt, ringde hon på tisdag morgon och ropade i telefonen "Rossi har kommit, Rossi har kommit, jag har honom här". Jag slängde mig i bilen och åkte med hjärtat i halsgropen till dit de var. Hon hade satt katten i en transportbur och det lilla ansiktet som kikade ut var Rossi!! Jag kunde inte tro det!! Efter två och ett halvt år, två vintrar, och över 100 tips så hade vi hittat honom!! Han kände igen mig och när vi kom hem kunde han inte sluta spinna, och pussas, och prata. Och äta :)

Vi får aldrig veta exakt vad som hänt och hur han hamnade nästan två mil hemifrån, men vi kommer för alltid att vara tacksamma för alla fantastiska människor som hjälpt oss att få tillbaka vår vän, och framför allt för den Underbara kvinnan som gjorde allt och mer därtill för att hjälpa oss. Nu ska vi rå om vår Rossi, och se till att chipa honom också.

Några tips från hjärtat;
1. se till att din katt är ordentligt märkt, gärna med både id-märkning och chip.
2. jag har varit med om två case där polisen inte velat/kunnat hjälpa till med att kolla märkning av upphittade katter- så har du hittat en katt, vänd dig gärna till BÅDE veterinär och polis. (Vi hittade en katt som tyvärr inte var Rossi, men som vi tog till polisen som testade men sa att den inte var chipad. Tack och lov hittade vi ägaren via annonsering, och katten var visst ordentligt chipad!!)
3. för dig som letar efter en bortsprungen katt - annonsera mer än i närområdet. Katten kan gå långt, råka åka med en bil eller vad som helst. Annonsera på alla ställen du kan komma på! Tänk om någon har hittat din katt men inte ser dina annonser!
4. Ge inte upp - Solskenshistorier händer!

/Lyckliga hälsningar från Rossis husse och matte


Isa

"I snöiga kalla januari 2005 hittade vi en hungrig och frusen katt i lekstugan på dagiset invid vårt hus. Vi annonserade efter hennes ägare under Upphittade hos Föreningen Samvetet.

Katten var en mycket söt och speciell liten kattflicka som vi kallade Visa.Hon var lustigt nog till det yttre mycket lik vår andra katt Sillen. När ingen ägare till Visa gick att finna trots vårt ihärdiga letande, så hittade vi ett nytt hem tillhenne. Det var bara det att jag hade fäst mig så otroligt vid denna lilla ängliga, glupska kattflicka som låg tätt intill mig varje natt, ljudlöst spinnande och varm. Jag grät faktiskt en skvätt när de nya ägarna hade hämtat henne. Det kändes så fel och jag undrade om vi inte borde behållit Visa hos oss? Vår andra tioåriga hankatt Sillen fick väl vänja sig? Kanske skulle Visa sluta vara så rädd för honom med tiden, eller?

Jag tänkte på Visa oavbrutet. Det gick ett par dagar. De nya ägarna hörde av sig och tyckte att Visa "var så spänd när de bar henne". Jaha, sa jag och mindes hur avslappnad Visa varit när hon likt en trasdocka hängde på min arm. Jag grämde mig över att vi själva inte behållit Visa. Ytterligare tre dagar senare ringde ägarna på nytt. Efter en diskussion över telefonen stod det klart att hon nog inte var den katt som just de sökte. Hoppas de vill lämna tillbaka henne tänkte jag! Då blir hon vår!!! Och så blev det. Jag var evigt tacksam över att få en andra chans med vår lilla kattflicka.
Sillen, den ende som varit glad över Visas flytt till det nya hemmet och som just börjat spinna och vräka sig över golven på sitt vanliga trygga vis, var måttligt road när Visa kom hem igen en vårvintrig eftermiddag. Men vi var desto gladare! Och Visa fann sig tillrätta i sitt "gamla" hem.

Vi beslutade att Visa skulle heta Isa istället. Isa besökte veterinären för en skada på ena ögats hornhinna. Hon ID-märktes och försäkrades. En lång period med ständigt variga ögon och oro för vad det kunde vara byttes mot torra fina ögon och en rofylld tillvaro med två katter som fungerar över förväntan ihop. I förra veckan tog veterinären bort tandsten på Isa. Hon mådde illa efteråt och kräktes ett par gånger. Insvept i en handduk låg hon på vår säng i ett mörkt rum. När jag tittade till henne fick jag se Sillen ligga tätt intill henne på den lilla bit handduk som blev över. Jag tror han hjälpte mig att vaka över henne. Han sov inte, bara låg där. I vanliga fall ligger de inte så nära varandra.

Isa sover tätt intill mig varje natt. Ofta mot mitt ansikte, ibland tvättar hon min nästipp eller panna när jag sover. Isa är Sillens motsats. Han pratar, klagar, kräver särskild mat, slarvar när han kissar (det är mest tur om det hamnar i lådan), vräker sig på rygg överallt, är nyfiken, modig, spinner högt, snarkar ännu högre (vi vaknar av det), älskar att gå ut i koppel, skrika på skatorna utanför fönstret, busa i lådor, i påsar, äta på växter, sno fåtöljen vid skrivbordet så fort vi reser oss, bli borstad och kliad på magen. Isa däremot väntar på sin tur, väsnas inte, lämnar inte sängen förrän jag gör det, sitter fint i lådan, sover mycket, är rädd för konstiga ljud, väser och sprattlar i sömnen (mardrömmar?). Hon vill absolut inte gå ut, äter all slags mat utan knot och leker mycket själv med sina leksaker.

Efter en första lite trevande period kommer Isa och Sillen idag mycket bra överens. Det är klart, Sillen vill ibland leka mer med Isa än hon vill. Då säger hon ifrån genom att veva med tassen i luften framför honom. Men ofta är hon med på noterna och de turas om att jaga varandra genom rummen. De sover alltid i närheten av varandra och de äter gärna från samma skål, samtidigt. "Först du, sen jag, sen du, sen jag..."

Vi två lyckliga kattägare är så tacksamma över att få ingå i den här lilla kattfamiljen!"


Vilse

"Min granne hade så länge jag hade bott i min lägenhet i Valsätra matat katter på trappan vid porten. Visst tyckte jag vansinnigt synd om katterna när det var 20 minusgrader och de satt och väntade på mat. Men jag har själv 3 hundar, och katter har jag aldrig riktigt förstått mig på.

När så min granne hastigt dog i somras försvann katterna, alla utom en. Den satt där på trappan dag efter dag och väntade på mat. Då kändes det i hjärtat kan jag lova!! Stackars lilla kissen. Mager var den,och sårig i ansiktet. Jag ringde till Samvetet och frågade vad jag skulle göra. Fick till svar att ta in katten så skulle någon från Samvetet komma och kolla efter id-märkning på den. Katten kom fram när jag satte mig på huk, och för första gången i mitt liv höll jag en katt i famnen!! Den slappnade av så fort jag tog upp den, och jag fick känslan att den kände att nu var den trygg. Den fick mat och vatten och fick bo i mitt badrum.
Samvetets utsände kom nästa dag och konstaterade att det var en vuxen katt, typ 5 år. En okastrerad hankatt utan id-märkning, chip eller halsband. Hon tog kort på honom och la ut hans bild här på hemsidan. Under tiden polisanmälde jag att jag tagit in katten, ifall nån letade efter den. Jag ville inte ha nån katt!! Jag hade ju hundarna. Men Vilse hade redan bestämt sig för att flytta in hos mig. Till en början sov han. Han sov och sov. Dygnet runt. Han kunde gå på låda, och tog tacksamt emot klappar och kel. Hundarna lappade han resolut till om dom kom för nära. Vilse,som vi kallade honom, fick gå till veterinären. Blev kastrerad, fick snygga tänder, blev avmaskad och avskabbad. Och jag blev helt förälskad i denna godtrogna och vänliga varelse. Han tydde sig till mig. Fick jag besök gick han och gömde sig. Han ville alltid vara med mig! Låg jag i badet så låg han på toastolen, satt jag och åt så låg han på bordet.

Nu har Vilse och jag varit sambos i några månader, och vi börjar känna varandra ganska väl. Han är en bekväm herre som älskar mat och kel. Han följer gärna med på hundprommenader om han får, hellre än att vänta hemma. Han får i det närmaste panik om jag går in och han blir kvar ute. Så min vision om en självständig katt som kommer och går som den vill, det kan jag glömma!! Han är en märklig katt, kanske är alla katter speciella, min är det då i högsta grad. Jag fattar inte vad jag har gjort för att få hans fulla förtroende!! Som utekatt måste han ha varit med om allt möjligt,men mot mig har han aldrig visat misstro. En hund i hans situation skulle sitta i ett hörn och morra, men inte Vilse. Han hoppar upp i min säng och gör sig en plats bland alla hundar, och spinner och spinner. Han visste att jag skulle älska honom, innan jag själv visste det. Och nu har han mig fast. Jag är helt kattfrälst!! Och Vilse, som kanske borde heta Tryggve nu, kommer aldrig att behöva frysa eller hungra mer!"



En jourkatt på rymmen

Busan

När vi placerar ut våra katter i jourhem är vi mycket noga med att förklara vikten av att hålla katten inomhus och se till att dörrar och fönster hålls stängda. Vi berättar även att katterna ofta är ganska rymningsbenägna då en del av dom inte vet om något annat än att bo utomhus. Trots detta så har några av våra katter lyckats att rymma från sina jourhem av olika anledningar. Vi har under vår tid som förening haft 5 katter på rymmen varav endast en fortfarande är på ”fri fot”.

En av katterna som smet från sitt jourhem är Busan som försvann i mars 2005. Busan var hos en bekant till jourhemmet då hon var bortrest och en dörr råkade vara öppen en sekund för länge och Busan stack ut. Kattvakten trodde att hon skulle komma tillbaka och vi fick tyvärr inte reda på att katten rymt förrän flera dagar senare.
Vi började genast vår jakt på Busan, men området var stort med många bra gömställen. Då det var över 20 minusgrader då hon försvann var vi oroliga att hon inte skulle klara av kylan. Efter många sena kvällar lyckades en av tjejerna i föreningen hitta ett flertal kattspår vid ett industriområde och började lägga ut mat där. Varje gång hon kom tillbaka var maten borta så matningen fortsattes trots att vi inte visste vem som åt upp maten. Allt vi kunde hoppas på var att det var Busan. Efter ett flertal veckor hade dock jourhemsmatte sett Busan i området där hon försvann och vi kunde då med glädje konstatera att hon klarat de kalla vårvinterdagarna och att det nog var hon som tog maten vi la ut.

Så till slut så såg vi Busan vid matplatsen och operation infångning började. Den första kvällen vi var där kom hon smygandes fram till oss och åt nästan ur handen och man fick klappa henne lite, men tyvärr misslyckades infångandet av henne och vi fick fortsätta kvällen efter och även några ytterligare kvällar. Så till sist så lyckades en i föreningen få in Busan i en transportbur efter att hon suttit där i timmar med kyckling och böckling. Glädjen var enorm!

Tyvärr så hade tiden ute i kylan satt sina spår på Busan. Hon hade tappat större delen av sina öron, förmodligen p.g.a den fruktansvärda kylan som var och hon var full med fästingar. Mentalt var hon dock i mycket gott skick. Hon var hur kelig som helst och fullkomligt klängde på sin nya jourhemsmatte. Hon visade inga som helst tecken på att vilja gå ut utan nästan sprang ifrån dörröppningen till rastgården. Förmodligen är hon rädd för att bli ”utestängd” igen.

Hon verkade vara MYCKET tacksam över att fått komma in igen och visade det ofta och mycket genom att spinna ihopkrupen i famnen på den som kommer i närheten av henne. Då vi inte hade hunnit med att kastrera henne då hon försvann så blev det några små-Busan några veckor senare, när hon kom in var magen lite rundare än vanligt för en katt som varit ute i ”det fria”……

Slutet gott allting gott som man säger!

Vi hoppas dock att denna historia får alla att tänka till hur pass viktigt det är att man är noga med dörrar och fönster när man är jourhem eller har en katt som inte är van att vara ute!!!




Annonsören skänker en del av försäljningssumman till Föreningen Samvetet om köparen använder denna länk.
E-post Telefon (vardag 13-15) Org.nr. Plusgiro Swish
info@samvetet.com 018-300 313 802417 - 4925 21 06 13 - 6 1232721694