Föreningen Samvetet - hjälper hemlösa katter till ett bättre liv Pg 21 06 13-6

Vi sponsrar Samvetet kontinuerligt

Solskenshistorier

Vi har nu länge haft vår hemsida uppe där alla får lov att annonsera när de hittat en katt eller när de saknar sin egen katt. Vissa katter hittar hem igen, men en del finns efterlysta länge. Man undrar emellanåt vad som egentligen händer med alla de katter som försvinner från sina ägare. För trots att vi alla gör allt för att hitta kattens rätta ägare så lyckas vi inte alltid och måste då ta över ansvaret för katten. Här följer några historien om några av de katter som funnits under Upphittade eller Efterlysta.

Ängla

Rossi

Isa

"I snöiga kalla januari 2005 hittade vi en hungrig och frusen katt i lekstugan på dagiset invid vårt hus. Vi annonserade efter hennes ägare under Upphittade hos Föreningen Samvetet.

Katten var en mycket söt och speciell liten kattflicka som vi kallade Visa.Hon var lustigt nog till det yttre mycket lik vår andra katt Sillen. När ingen ägare till Visa gick att finna trots vårt ihärdiga letande, så hittade vi ett nytt hem tillhenne. Det var bara det att jag hade fäst mig så otroligt vid denna lilla ängliga, glupska kattflicka som låg tätt intill mig varje natt, ljudlöst spinnande och varm. Jag grät faktiskt en skvätt när de nya ägarna hade hämtat henne. Det kändes så fel och jag undrade om vi inte borde behållit Visa hos oss? Vår andra tioåriga hankatt Sillen fick väl vänja sig? Kanske skulle Visa sluta vara så rädd för honom med tiden, eller?

Jag tänkte på Visa oavbrutet. Det gick ett par dagar. De nya ägarna hörde av sig och tyckte att Visa "var så spänd när de bar henne". Jaha, sa jag och mindes hur avslappnad Visa varit när hon likt en trasdocka hängde på min arm. Jag grämde mig över att vi själva inte behållit Visa. Ytterligare tre dagar senare ringde ägarna på nytt. Efter en diskussion över telefonen stod det klart att hon nog inte var den katt som just de sökte. Hoppas de vill lämna tillbaka henne tänkte jag! Då blir hon vår!!! Och så blev det. Jag var evigt tacksam över att få en andra chans med vår lilla kattflicka.
Sillen, den ende som varit glad över Visas flytt till det nya hemmet och som just börjat spinna och vräka sig över golven på sitt vanliga trygga vis, var måttligt road när Visa kom hem igen en vårvintrig eftermiddag. Men vi var desto gladare! Och Visa fann sig tillrätta i sitt "gamla" hem.

Vi beslutade att Visa skulle heta Isa istället. Isa besökte veterinären för en skada på ena ögats hornhinna. Hon ID-märktes och försäkrades. En lång period med ständigt variga ögon och oro för vad det kunde vara byttes mot torra fina ögon och en rofylld tillvaro med två katter som fungerar över förväntan ihop. I förra veckan tog veterinären bort tandsten på Isa. Hon mådde illa efteråt och kräktes ett par gånger. Insvept i en handduk låg hon på vår säng i ett mörkt rum. När jag tittade till henne fick jag se Sillen ligga tätt intill henne på den lilla bit handduk som blev över. Jag tror han hjälpte mig att vaka över henne. Han sov inte, bara låg där. I vanliga fall ligger de inte så nära varandra.

Isa sover tätt intill mig varje natt. Ofta mot mitt ansikte, ibland tvättar hon min nästipp eller panna när jag sover. Isa är Sillens motsats. Han pratar, klagar, kräver särskild mat, slarvar när han kissar (det är mest tur om det hamnar i lådan), vräker sig på rygg överallt, är nyfiken, modig, spinner högt, snarkar ännu högre (vi vaknar av det), älskar att gå ut i koppel, skrika på skatorna utanför fönstret, busa i lådor, i påsar, äta på växter, sno fåtöljen vid skrivbordet så fort vi reser oss, bli borstad och kliad på magen. Isa däremot väntar på sin tur, väsnas inte, lämnar inte sängen förrän jag gör det, sitter fint i lådan, sover mycket, är rädd för konstiga ljud, väser och sprattlar i sömnen (mardrömmar?). Hon vill absolut inte gå ut, äter all slags mat utan knot och leker mycket själv med sina leksaker.

Efter en första lite trevande period kommer Isa och Sillen idag mycket bra överens. Det är klart, Sillen vill ibland leka mer med Isa än hon vill. Då säger hon ifrån genom att veva med tassen i luften framför honom. Men ofta är hon med på noterna och de turas om att jaga varandra genom rummen. De sover alltid i närheten av varandra och de äter gärna från samma skål, samtidigt. "Först du, sen jag, sen du, sen jag..."

Vi två lyckliga kattägare är så tacksamma över att få ingå i den här lilla kattfamiljen!"

Vilse

"Min granne hade så länge jag hade bott i min lägenhet i Valsätra matat katter på trappan vid porten. Visst tyckte jag vansinnigt synd om katterna när det var 20 minusgrader och de satt och väntade på mat. Men jag har själv 3 hundar, och katter har jag aldrig riktigt förstått mig på.

När så min granne hastigt dog i somras försvann katterna, alla utom en. Den satt där på trappan dag efter dag och väntade på mat. Då kändes det i hjärtat kan jag lova!! Stackars lilla kissen. Mager var den,och sårig i ansiktet. Jag ringde till Samvetet och frågade vad jag skulle göra. Fick till svar att ta in katten så skulle någon från Samvetet komma och kolla efter id-märkning på den. Katten kom fram när jag satte mig på huk, och för första gången i mitt liv höll jag en katt i famnen!! Den slappnade av så fort jag tog upp den, och jag fick känslan att den kände att nu var den trygg. Den fick mat och vatten och fick bo i mitt badrum.
Samvetets utsände kom nästa dag och konstaterade att det var en vuxen katt, typ 5 år. En okastrerad hankatt utan id-märkning, chip eller halsband. Hon tog kort på honom och la ut hans bild här på hemsidan. Under tiden polisanmälde jag att jag tagit in katten, ifall nån letade efter den. Jag ville inte ha nån katt!! Jag hade ju hundarna. Men Vilse hade redan bestämt sig för att flytta in hos mig. Till en början sov han. Han sov och sov. Dygnet runt. Han kunde gå på låda, och tog tacksamt emot klappar och kel. Hundarna lappade han resolut till om dom kom för nära. Vilse,som vi kallade honom, fick gå till veterinären. Blev kastrerad, fick snygga tänder, blev avmaskad och avskabbad. Och jag blev helt förälskad i denna godtrogna och vänliga varelse. Han tydde sig till mig. Fick jag besök gick han och gömde sig. Han ville alltid vara med mig! Låg jag i badet så låg han på toastolen, satt jag och åt så låg han på bordet.

Nu har Vilse och jag varit sambos i några månader, och vi börjar känna varandra ganska väl. Han är en bekväm herre som älskar mat och kel. Han följer gärna med på hundprommenader om han får, hellre än att vänta hemma. Han får i det närmaste panik om jag går in och han blir kvar ute. Så min vision om en självständig katt som kommer och går som den vill, det kan jag glömma!! Han är en märklig katt, kanske är alla katter speciella, min är det då i högsta grad. Jag fattar inte vad jag har gjort för att få hans fulla förtroende!! Som utekatt måste han ha varit med om allt möjligt,men mot mig har han aldrig visat misstro. En hund i hans situation skulle sitta i ett hörn och morra, men inte Vilse. Han hoppar upp i min säng och gör sig en plats bland alla hundar, och spinner och spinner. Han visste att jag skulle älska honom, innan jag själv visste det. Och nu har han mig fast. Jag är helt kattfrälst!! Och Vilse, som kanske borde heta Tryggve nu, kommer aldrig att behöva frysa eller hungra mer!"

En jourkatt på rymmen

Busan

När vi placerar ut våra katter i jourhem är vi mycket noga med att förklara vikten av att hålla katten inomhus och se till att dörrar och fönster hålls stängda. Vi berättar även att katterna ofta är ganska rymningsbenägna då en del av dom inte vet om något annat än att bo utomhus. Trots detta så har några av våra katter lyckats att rymma från sina jourhem av olika anledningar. Vi har under vår tid som förening haft 5 katter på rymmen varav endast en fortfarande är på ”fri fot”.

En av katterna som smet från sitt jourhem är Busan som försvann i mars 2005. Busan var hos en bekant till jourhemmet då hon var bortrest och en dörr råkade vara öppen en sekund för länge och Busan stack ut. Kattvakten trodde att hon skulle komma tillbaka och vi fick tyvärr inte reda på att katten rymt förrän flera dagar senare.
Vi började genast vår jakt på Busan, men området var stort med många bra gömställen. Då det var över 20 minusgrader då hon försvann var vi oroliga att hon inte skulle klara av kylan. Efter många sena kvällar lyckades en av tjejerna i föreningen hitta ett flertal kattspår vid ett industriområde och började lägga ut mat där. Varje gång hon kom tillbaka var maten borta så matningen fortsattes trots att vi inte visste vem som åt upp maten. Allt vi kunde hoppas på var att det var Busan. Efter ett flertal veckor hade dock jourhemsmatte sett Busan i området där hon försvann och vi kunde då med glädje konstatera att hon klarat de kalla vårvinterdagarna och att det nog var hon som tog maten vi la ut.

Så till slut så såg vi Busan vid matplatsen och operation infångning började. Den första kvällen vi var där kom hon smygandes fram till oss och åt nästan ur handen och man fick klappa henne lite, men tyvärr misslyckades infångandet av henne och vi fick fortsätta kvällen efter och även några ytterligare kvällar. Så till sist så lyckades en i föreningen få in Busan i en transportbur efter att hon suttit där i timmar med kyckling och böckling. Glädjen var enorm!

Tyvärr så hade tiden ute i kylan satt sina spår på Busan. Hon hade tappat större delen av sina öron, förmodligen p.g.a den fruktansvärda kylan som var och hon var full med fästingar. Mentalt var hon dock i mycket gott skick. Hon var hur kelig som helst och fullkomligt klängde på sin nya jourhemsmatte. Hon visade inga som helst tecken på att vilja gå ut utan nästan sprang ifrån dörröppningen till rastgården. Förmodligen är hon rädd för att bli ”utestängd” igen.

Hon verkade vara MYCKET tacksam över att fått komma in igen och visade det ofta och mycket genom att spinna ihopkrupen i famnen på den som kommer i närheten av henne. Då vi inte hade hunnit med att kastrera henne då hon försvann så blev det några små-Busan några veckor senare, när hon kom in var magen lite rundare än vanligt för en katt som varit ute i ”det fria”……

Slutet gott allting gott som man säger!

Vi hoppas dock att denna historia får alla att tänka till hur pass viktigt det är att man är noga med dörrar och fönster när man är jourhem eller har en katt som inte är van att vara ute!!!